Sidor

torsdag 6 december 2012

Varför 1-1

Idag talas det mycket om 1-1 satsningar i skolan, där 1-1 som de flesta känner till innebär att varje elev tilldelas en egen dator.
Första gången jag hörde talas om fenomenet var runt 2006, när någon berättade om Nicholas Negropontes project "One laptop per child" http://one.laptop.org/. Projektet utgick från det orättvisa i att barn som växer upp utanför de rika industriländerna med sämre tillgång till digital kommunikationsteknik hamnar utanför den digitala utvecklingen och de fördelar som IT medför för lärande.
För att ge barn i u-världen samma chans konstruerade då One laptop per child-projektet en ny sorts bärbar dator. Kravet var att den inte skulle kosta mer än 100 dollar. Den utformades även för att kunna tåla ett skolbarns vardag, och för att kunna nätverka med andra datorer även om internetuppkoppling saknas. Anpassad till "mindre rika" länders förhållanden med andra ord. Idag är projektet spritt till 2 miljoner barn.
Intressant är att kunskapsfilosofin i projektet har rötter till den kände pedagogen Jean Piaget. Man utgår från Seymour Paperts begrepp constructionism, se Paperts egen definition på www.papert.org. Begreppet constructionism utvecklade Papert under forskning om barn, datorer och lärande på MIT (Massachusets institute of Technology) men han var även påverkad/inspirerad av sitt arbete med Piaget i yngre år och dennes syn på hur barn utvecklar kunskap i interaktion med omvärlden.

Med det i åtanke: - visst är det bra med 1-1 lösningar.
Samtidigt tror jag inte det är 1-1 allena som leder till digital utveckling. Klassrumsuppsättningar av bärbara datorer kan användas på lektioner utifrån tydligt syfte. Eller varför inte elevernas egna smartphones som numera är utrustade med kamera och film-funktioner. En lärare berättade hur hennes elever själva tog initiativ till att göra en inlämningsuppgift i form av nyhetssändningar. De filmade med hjälp av smartphones och hjälpte varandra med tekniken. Med stor entusiasm.
Jag tror - utan att i och för sig ha någon referens att hänvisa till - att motivation bland lärare och bra planering är snäppet viktigare än formen för IT-åtkomst - om det är 1-1 eller något annat.
Och en 1-1 satsning utan organisatoriska förutsättningar bidrar förmodligen till stress och rörighet. Kanske även minskat förtroende bland elever för skolans förmåga att hantera den digitala utvecklingen. Samtidigt är det också viktigt att ge alla elever samma förutsättningar.  Alla barn har inte likvärdig tillgång till internet idag. Inte i världen och inte i Sverige.
Slutkläm: en 1-1 lösning är inte så mycket värd utan tanke, reflektion och syfte bakom sig.
"Vad ska vi egentligen ha de här grejerna till" - frågor är fortfarande viktiga...