Varför 1-1

Idag talas det mycket om 1-1 satsningar i skolan, där 1-1 som de flesta känner till innebär att varje elev tilldelas en egen dator.
Första gången jag hörde talas om fenomenet var runt 2006, när någon berättade om Nicholas Negropontes project "One laptop per child" http://one.laptop.org/. Projektet utgick från det orättvisa i att barn som växer upp utanför de rika industriländerna med sämre tillgång till digital kommunikationsteknik hamnar utanför den digitala utvecklingen och de fördelar som IT medför för lärande.
För att ge barn i u-världen samma chans konstruerade då One laptop per child-projektet en ny sorts bärbar dator. Kravet var att den inte skulle kosta mer än 100 dollar. Den utformades även för att kunna tåla ett skolbarns vardag, och för att kunna nätverka med andra datorer även om internetuppkoppling saknas. Anpassad till "mindre rika" länders förhållanden med andra ord. Idag är projektet spritt till 2 miljoner barn.
Intressant är att kunskapsfilosofin i projektet har rötter till den kände pedagogen Jean Piaget. Man utgår från Seymour Paperts begrepp constructionism, se Paperts egen definition på www.papert.org. Begreppet constructionism utvecklade Papert under forskning om barn, datorer och lärande på MIT (Massachusets institute of Technology) men han var även påverkad/inspirerad av sitt arbete med Piaget i yngre år och dennes syn på hur barn utvecklar kunskap i interaktion med omvärlden.

Med det i åtanke: - visst är det bra med 1-1 lösningar.
Samtidigt tror jag inte det är 1-1 allena som leder till digital utveckling. Klassrumsuppsättningar av bärbara datorer kan användas på lektioner utifrån tydligt syfte. Eller varför inte elevernas egna smartphones som numera är utrustade med kamera och film-funktioner. En lärare berättade hur hennes elever själva tog initiativ till att göra en inlämningsuppgift i form av nyhetssändningar. De filmade med hjälp av smartphones och hjälpte varandra med tekniken. Med stor entusiasm.
Jag tror - utan att i och för sig ha någon referens att hänvisa till - att motivation bland lärare och bra planering är snäppet viktigare än formen för IT-åtkomst - om det är 1-1 eller något annat.
Och en 1-1 satsning utan organisatoriska förutsättningar bidrar förmodligen till stress och rörighet. Kanske även minskat förtroende bland elever för skolans förmåga att hantera den digitala utvecklingen. Samtidigt är det också viktigt att ge alla elever samma förutsättningar.  Alla barn har inte likvärdig tillgång till internet idag. Inte i världen och inte i Sverige.
Slutkläm: en 1-1 lösning är inte så mycket värd utan tanke, reflektion och syfte bakom sig.
"Vad ska vi egentligen ha de här grejerna till" - frågor är fortfarande viktiga...

Fyrkantiga ögon

 Visst verkar som om många som arbetar mycket digitalt ägnar sig åt
något riktigt fysiskt på fritiden? Snowboard, yoga, maraton eller budo
tex. Är det de digitala rummens  enahanda stimulering av
synsinne och fingermotorik som gör att man törstar efter häftiga upplevelser för hela kroppen?
2005 - 2007 höll jag kurser i perception och digitala miljöer, där studenter intervjuade barn om hur de ser på datorer. Flera barn i 3 -5 års åldern trodde då att man får fyrkantiga ögon av att spela mycket datorspel…
Var det något de snappat upp från TV eller radio?
Eller varnats av vuxna som oroat sig över stillasittandet framför en skärm?

Ett argument mot datoranvändning hos barn som då och då poppar upp, är
just att det leder till stillasittande inne, medan barn behöver vara utomhus för att leka och rasa. Men är lösningen då att hindra barn att nyttja datorer? Även bokläsning är ju en stillasittande inomhusaktivitet. 
Och även vuxna, ungdomar och äldre kan ”fastna” framför skärmen i fängslande fascination över den digitala världen.
Jag har inget enkelt svar, mer än frågor. Kanske är vi, individuellt
såväl som samhälleligt i en process att söka fungerande strategier som
låter barn få ta del av IT:s fördelar, men också får utlopp för rörelse och frisk luft.

Minns du Pingo, kompisen till barnböckernas Rasmus Nalle?
När Rasmus och Pingo stötte på ett klurigt problem, gjorde Pingo kullerbyttor för att tänka bättre.
Och kom såklart fram till något fiffigt.
I ljuset av dagens uppkopplade möjligheter framstår Pingos strategi som riktigt aktuell: att ta en paus och göra något fysiskt och motoriskt emellanåt - fram för kullerbyttor!
Det behöver nog inte handla om antingen – eller, utan en bra balans. Och det väl är aktuellt för alla IT användare oavsett åldrar.
Men för att knyta ihop det hela förstår barn säkert tydliga argument bättre istället för outtalad oro och hot om fyrkantiga ögon.

   

Vilse i app-djungeln?

Under de senaste månaderna har jag medverkat på en skola i färd med att införa 1 dator per elev. Och blivit snurrig av att försöka skapa en överblick över digitala lärverktyg.
Det myllrar ju av fiffiga appar för datorer, smartphones och läsplattor som stödjer lärande.
Samtidigt är de svenska läromedelsförlagen i full färd med att lansera och marknadsföra digitala lärormedel. Vissa ber nästan om ursäkt för att de inte hunnit göra mer, men lovar att det kommer så fort som möjligt.
Exempel på frågor som ofta ställs av lärarna är:
 "-Är det förlagen som kan hjälpa oss införa IT i  undervisningen?
- I såna fall, vilket av dem och vilket läromedel ska man välja?
- Hur vet man vilket som är bra?"
Förutom själva programmen kan man också diskutera val av plattform:
- Är det läsplattor som iPad som är svaret?
- I vad mån kan man utnyttja elevernas mobiltelefoner med alltmer mediala funktioner?
- Eller är det en 1-1 lösning som är svaret? - Vilket är bäst i såna fall, Mac eller PC?

Möjligheterna att använda IT i utbildning har verkligen utvecklats sedan åttiotalet. Då var det datorsalar med burkar på rad, på nittitalet CD ROM skivor, multimedia och elearning, på tjugohundratalet bredband och internet. Just nu är det 1-1-lösning, moln och appar.

I den lilla researchstudie jag gjorde hittade jag mycket material av bra kvalitet, men också en stor mängd som marknadsförs hårt som revolutionerande, men som inte egentligen innebar någon förbättring. Bara en överföring av något till digitala kläder men utan att egentligen tillföra något. Visst är digitala prylar bra på mycket, men inte allt. Ruben Puenteduras SAMR modell över olika nivåer av IT-integration är bra hjälp för att tydliggöra på vilken nivå man rör sig.

Fast på ett sätt kanske myllret av möjligheter är en fördel, om det leder oss till eftertanke och reflektion.
En uppgift som skolan verkligen borde vara i en god position att tillhandahålla, är ett grundtänk gentemot IT, gärna med kritisk vinkel, som håller och är aktuellt oavsett vilka trender och tekniker som är inne för året. Ett grundtänk som fokuserar på de mänskliga och kognitiva aspekterna av IT användning. Och som innebär att frågor om vad vi egentligen ska ha den digitala tekniken till hålls levande.
För även om tekniken ständigt förändras och utvecklas så är nog våra grundläggande kognitiva förmågor, hur vi lär, utvecklas och drömmer i stort hållbara genom IT-utvecklingens faser. Och det är ju tänkande och lärande det handlar om. Oavsett om det är kottar, appar, läsplattor eller smartphones som är i ropet för dagen...

Open source - gratis och demokratiskt

Vad är open source?
Rent konkret står det för "öppen källkod" - programvara vars kod är öppen och åtkomlig, se tex svenska wikipedia.
Bakom själva begreppet ryms tillsammans med "fri programvara" en hel teknikfilosofi - tanken att den digitala teknikens verktyg i form av  program ska kunna vara öppen, gratis och till för alla. Idag domineras världens datoranvändning av gigantiska programvaruföretag. Känner man inte till alternativen till deras stora etablerade program, så är man tvungen att anpassa sitt digitala liv utifrån hur de är utformade. Med andra ord kan man säga att programvaru-företagen utformar villkoren för hur våra digitala miljöer ser ut. Det kanske inte känns som något väldigt stort, men många av oss tillbringar mer och mer av våra liv i dessa digitala miljöer - både under fritid, studier och på arbetet.
I denna filosofis anda skapas världen över program som täcker de flesta av människors digitala behov. Koden bakom programmen är tillgänglig för alla, så att andra med teknikkunskaper kan gå in och bygga vidare, och utveckla open source-programmet. Program som bygger på open source är ofta gratis, för alla. Det finns open source program som täcker de vanligare användningsområden, som ordbehandling, kalkyler, webverktyg och musikspelarprogram.
Mer kunskap om open source är högaktuellt idag. Både filosofin bakom och kunskap om vilka praktiska möjligheter det erbjuder. Det finns även en demokratiaspekt - open source programmen är gratis och gör att även skolor eller människor utan resurser kan skaffa de digitala verktyg man behöver. De erbjuder alternativ till de kommersiella programmen. Det innebär även kunskapen om att digitala funktioner är generella, och inte knutna till ett visst känt program.

Hur förhålla sig till barns spelande och chattande?

De flesta barn och unga idag använder IT som en självklar del i vardagen; de chattar, surfar och spelar.
Hur ska vi vuxna förhålla oss till det?
Vi tycker inte om att de sitter inne för länge vid datorn. Vi oroar oss över vilka personer de kan tänkas träffa på chattar. Men bör vi göra något åt det, och i så fall vad?
Vi kan tycka mycket om ungas IT-användning, men oavsett vad vi tycker, så är datorer och mobiltelefoner idag givna delar i samhället. Att förbjuda unga tillgång till IT är inte att förbereda dem inför framtiden. Inte idag, och definitivt inte i framtiden då samhället kommer förvänta sig IT-kunnighet som en självklar baskunskap. Förmodligen är förbud inte ens praktiskt möjligt med tanke på tillgång hos kompisar, bibliotek etc.
Däremot anser jag att vuxna mycket väl bör bry sig. Vi kan dessutom bidra till att unga blir bättre rustade att möta de digitala miljöer de använder. De behöver lära sig riktiga fakta om digitala miljöer, istället för en allmän oro. Vi behöver alla - unga såväl som vuxna - i någon mån strategier för att bemöta och undvika negativa aspekter med nätet - alltifrån spam-mail till bedrägerier. Samtidigt behöver unga kunna ta tillvara de fördelar som den digitala tekniken erbjuder, och faktiskt få glädjas åt den, utan dåligt samvete över att IT är något farligt eller dåligt. Och detta är något vuxna, kanske särskilt pedagogerna kring de unga, faktiskt har riktigt bra förutsättningar att erbjuda dem.
I vissa fall kan de unga ligga före sina lärare när det gäller tekniken... Som pedagog kan man ändå bidra med det viktigaste - ett kritiskt förhållningssätt.